John Nyzell

Den första söndagen på det nya årtiondet torde om någon tidpunkt vara lämplig att återuppta skrivandet, och jag skall börja med ett förtydligande.

Jag har lämnat Piratpartiet av den enkla anledningen att jag inte längre är övertygad om att jag kan stå för och försvara partiets åsikter i de tre frågor som det fokuserar på. Mer specifikt vet jag inte om jag kan försvara avskaffandet av patent. Min åsikt är fortfarande att Piratpartiet är det absolut klokaste alternativet i årets riksdagsval och jag kommer med stor sannolikhet att rösta på det, men jag kan inte längre själv vara en representant för organisationen. Jag önskar Isak, Dexe och framför allt Amelia (samt alla de andra Lundapiraterna, förstås) allt väl och jag hoppas att de låter sina handlingar vara trogna deras övertygelser.

En fråga som jag har negligerat, måhända till förmån för frågor om intellektuell egendom och statlig övervakning, är “vargfrågan”. Jag utgår ifrån att det inte har undgått någon att rovdjurshatarlobbyn fick sin vilja igenom och att Teflon-Freddes trogna, ryggradslösa kappvändararmé klappat tolvtusen registrerade jaktledare och ett okänt antal av deras vargfientliga kumpaner på huvudet och släppt ut dem i skogen för att döda så många medlemmar av en oansenlig, inavelsdrabbad djurstam som tidigare nämnda kappvändararmé anser uthärdligt för de människor som inte hyser ett svårförklarligt hat mot en liten del av fädernelandets fauna.

Det värsta med hela “vargdebatten” är att den är så dum. Det är möjligt att jag idealiserat ett förlorat förflutet, men jag har uppfattningen att intelligenta argument och meningsskiljaktigheter mellan intellektuella likar var något vars frånvaro inte var en självklarhet i debatter kring “piratfrågor”. Stereotypa debattdeltagare som “den finnige tonåringen som bor i sina föräldrars källare och bara vill ladda ner senaste Harry Potter-filmen gratis” och “den girige skivbolagsdirektören som bara tänker på sin egen plånbok och är villig att muta hela Europaparlamentet med sprit och belgiska prostituerade för att få sin vilja igenom” förekommer lite då och då, men inte lika ofta som man skulle kunna tro om man lyssnar på Antipiratbyrån eller Piratpartiet.

Problemet är att den ena sidan i vargdebatten har en del del rätt i sin stereotypisering och att den andra sidans nidbilder stämmer skrämmande väl överens med verkligheten. Den ena sidan består verkligen till stor del av naturromantiserande miljöpartister med bilder av amerikanska indianer på väggarna som förmänskligar korkade djur och beskriver vargar som “ädla”, vad nu det innebär, medan den andra sidan domineras av skjutglada, vidskepliga, mordiska, skelögda, efterblivna, dregglande. patetiska, djurhatande, alkoholiserade, överviktiga, outbildade, skalliga, plattfotade, överkompenserande, naturlikgiltiga jägare som är lika inavlade som de vargar de vill ha kål på. På den förstnämnda gruppens sida finns dock en hel del kunniga och intelligenta människor medan den andra sidans medlemmar mig veterligen främst skiljer sig åt på graden av skelögdhet.

Jag står som mina läsare förhoppningsvis förstått på den sida som inte vill mer än decimera, i ordets riktiga bemärkelse, Sveriges vargstam. Jag hoppas dock att jag inte är en speciellt stereotyp “vargkramare”. Jag röstar som bekant inte på Miljöpartiet. Jag är till och med en sådan där “klimatskeptiker”, som vi så vulgärt kallas. Jag äter kött och har inget emot jakt i sig. Jag bor visserligen för tillfället i Lund då det inte finns så stora möjligheter att forska på neurodegenerativa sjukdomar i Bergslagen, men jag är uppväxt mitt i skogen och befinner mig där så ofta jag har möjlighet och jag hoppas att jag någon dag kan flytta tillbaka till skogen mer permanent. Grunden till mitt engagemang skulle närmast kunna betraktas som konservativt: Jag gillar Sverige. Inte på det sättet som får mig att vilja kasta ut invandrare och bränna bögar på bål (som de som gillar Sverige tydligen skall göra) utan på det enkla sättet att jag helt enkelt gillar det geografiska område som vi benämner “Sverige”. Jag vill bevara det som gör vårt land till vad det är, den svenska naturen. Jag vill bevara den svenska tajgan, den svenska biomen. Den viljan går helt enkelt inte ärligt att kombinera med åsikten att regeringens rovdjurspolitik och den vansinniga licensjakt vars offer du borde se i spegeln är något annat än en naturfientlig eftergift till de mest lågstående delarna av vårt lands befolkning.

Länkar:
Första vargjakten väcker blandade känslor
Jakten över snabbare än väntat
Naturskyddsföreningen anmäler vargjakt till EU
Flertalet vargar redan skjutna
Hård MUF-kritik mot vargjakten